idag glömde jag att jag hade psykologi, var helt säker på att det var håltimma så jag kollade på alice i underlandet. åh. dom är så söta. är nära på att somna hela tiden, hur mycket jag än sover. känns som att jag har kronisk sömnbrist. synen är som en tv-ruta och allt skakar som jordbävning. och jag blir ännu mer illamående när jag försöker äta. hela min kropp verkar hålla på att falla sönder kollapsa

gick till banken med mitt ogiltiga pass, det var jobbigt men det fungerade ändå. jag gillar inte att vara på banken, jag kallsvättas det brukar bli svart för ögonen och ibland svimmar jag eller gråter när jag kommer hem. typiskt att upptäcka en vecka innan jag ska åka iväg att mitt pass inte gäller. fikade med karin. hon vill att jag ska vara kostymör till hennes pjäs 2009. vet inte vad jag vill. även om det egentligen är det jag vill göra vet jag inte om jag gör det för att jag måste vara alla till lags eller om det är för att jag verkligen vill.

sen gjorde jag och emma massa mat och kollade på blades of glory

idag kom räfven och spelade på min skola. tror jag är lite hemligt kär i martin han är fin och rolig. över och ut

hugo har bitit av alla sladdar jag hostade till klockan fem mina allergitabletter är slut

jag hör hur ett fönster på caféva slås sönder

en arg naken man tittar ut från sitt fönster tväts över gatan: vad fan håller ni på med?

dom springer iväg

en gubbe står och äter korv på gatan: ussh smask smask förjävligt vem gör sånt här?

mamma tittar ut i köksfönstret: det brukar vara småkillar från askim och hovås som vill slå på nåt i brist på annat att göra

korvgubben: nej dom som gjorde det här var inte från askim dom var äckliga dregg som borde flytta tillbaka där de kommer ifrån. dom borde ta en pistol och skjuta sig själva jävla svartskallar

mamma: då borde jag alltså också skjuta mig själv?

den arga nakna mannen ringer polisen som är där efter fem minuter. känns det inte lite surrealistiskt att fönsterrutor har högre prioritet än vad nån som blir kränkt har?

människor i fasta förhållanden är nästan alltid på ett visst sätt det vuxna pretantiösa sättet med överlåtandet säkerheten tryggheten respekt till den andra. att gå hem till någon. det är du- fast utan den fysiska relationen till personen även om hon kanske är den enda du tänker på när du är i din lägenhet med mig pratar du mer om annat som rör dig eller mig eller om våran komplicerade situation och gör annat utan att veta om det bara är ett förvirrat tillstånd eller nåt som vi gör för att alla behöver närhet jag är där för att jag tycker så mycket om dig det är mest jag som pratar men du tycker att det är tvärt om är i regel påväg hem är det lägenheten du måste åka tillbaka till och finnas där för eller är det väggarna och allt som påminner om det du saknar med att vara där som du vill ha kvar är det därför du inte flyttar från eran lägenhet så att du kan vältra dig i ångest som att lyssna på en skiva som påminner om en jobbig eller bra tid och man upplever en egentligen ganska tragisk melankoli vad är jag för dig då är jag kanske bara är en fasad av en vänskap som råkat bli ganska djup av allt vi har pratat om eller är jag en av flera ytliga relationer som när som helst kan ersättas ganska lätt så frågan är: finns jag lika mycket eller är det här bara min bubbla? jag är en vän fast i mer osäker benämning och jag är van vid att det går upp och ner hela det är ju så min övriga vardag brukar se ut eller finns nån som har jämna humörsbanor att vara lika glad eller lika ledsen tankarna flyter på i en jämn takt då är det klart att jag blir mer intresserad av den sortens förhållande med komplicerade underliggande problem kanske ångest om dom problemen inte redan finns skapar dem själv den problemlösa situationen blir ett problem när jag inte känner några känslor förutom en stark klaustrofobi ett grepp som jag inte kan ta mig ur tillräckligt snabbt att inget förändras från dag till dag under en dag är det vad de flesta kallar tryggt eller att jag får ångest över att jag mår bra, jag vet inte hur jag ska bete mig det är faktiskt lättare att må dåligt blir osäker av att formulera meningen ett manodepressivt beteende som jag egentligen umgåtts för länge med för att sedan hitta skrämmande lika blickar tankar politiska åsikter och till och med dialekt hos dig som hos en annan som jag höll kär. alla saker kan jag inte lyssna på och jag kan tyvär inte heller formulera mig. alls

vidare är det någon som slår sönder ett fönster i en affär bara några meter ifrån mitt fönster

imorn är det internationella kvinnodagen och jag är ganska opeppad och har ont i halsen. ska jobba till kl ett så jag missar demonstrationen om jag inte går från jobbet efter en timmas förvirrat nyvaket tillstånd. det är inte bra att inte få sova när man behöver. vi ställer väckarklockor och tvingar oss själva gå upp när vi egentligen borde sova för att kunna hålla oss vakna nån gång. jag sover kanske tre, fyra timmar per natt på vardagar för att jag inte har en normal dygnsrytm och inte knarkar sömntabletter. ska det vara så.. lite bitter.

jag gjorde ett test där man får reda på vilket djur man skulle vara om man var ett annat (ickemänskligt) djur och jag blev en präriehund. mitt känslospektra, intellekt och fysik liknade helt enkelt mest en präriehunds känslospektra, intellekt och fysik och jag skulle därmed (enligt det här testet) känna till exempel oro ångest glädje och tillhörighet på ungefär samma sätt som präriehund och antagligen skulle jag också må ganska dåligt om jag blev jagad och skjuten under jaktsäsong, uppstoppad som trofé på en vägg, liggandes på en tallrik med tomatsås över mig, fastbunden vid en maskin dygnet runt pumpad på min modersmjölk, eller vara försökskanin för elpistoler.

idag är det onsdag morgon slash tisdag natt och jag är i vanlig ordning uppe och funderar lite hetsigt kring vad som kommer att bli av mig i sommar eller mer i höst. kanske lite ja i allmänhet, kommer jag att klara mig? kommer någon alltid ta hand om mig när jag inte är kapabel att själv ta mig upp ur sängen, när ska jag flytta härifrån på riktigt? kanske nån gång snart. och var i så fall, med emma eller med någon annan? ska man söka nån skola? eller ska man kanske söka alla skolor som går att söka så det finns en chans att jag gör nåt vettigt nästa höst istället för att följa min egentliga plan att i princip inte finnas kvar här för jag vill fortfarande till italien. eller ska jag gömma mig på ett väldigt diskret sätt och vara här i göteborg utan att någon vet om att jag egentligen är här så jag kan förbli i det oändliga dödläget fri men ändå fångad. i en rökig lägenhet med pälsar i hallen kommer jag sitta och lyssna på samma musik med samma hallucinationer. mannen som hänger i badkaret, rosorna i hallen stegen i trappan och det eviga tafsande flåsandet i nacken. jag kanske skulle kolla om det verkligen inte fanns ett narnia bakom alla lager. ett fint vårtecken skulle vara om det inte snöade idag och om du inte var en fisk

har vart på pappas premiärer i helgen och hållt mig vaken i tre dagar ska städa bort alla saker från rummet på skolan och rummet hos mamma skriva två uppsatser och göra bilder till domen och gk.. ansökningsgrejen. leta fram saker som är borttappade och inte vill fram, fylla i papper, gå till banken och svensk kassaservice och kallsvettas, gå till läkaren och börja gråta, plugga manus, ta vaccin, åka till ukraina, laga ett till hål i tanden, vara barnvakt, skära bort delar av ansiktet den 3/4 på calanderska, underhålla en kanin, fortsätta att inte ta allergitabletter och kanske sluta andas