idag ska man ha roligt och vara full och ha en plan, jag har bara lite alternativ som jag kan välja eller stanna hemma från men det skulle egentligen vara bäst om jag träffade folk så jag kunde slippa vara ensam. jag klarar inte att vara ensam längre blir helt trasig av att umgås med mig själv för länge själv av att bara höra mina egna tankar jag får inte bli ensam det får inte hända

Den här bilden togs vid en soptipp i Idaho, USA, nära en hundkapplöpningsbana. Hundarna har avrättats för att de inte längre presterar maximalt.

Äter du Belgian Blue?

Jag zappar runt bland TV-kanalerna på förmiddagen, det är tisdag och SVT 24 sänder en interpellationsdebatt.
De diskuterar Belgian Blue och hur rasen har kunnat slinka in i landet, förbi LRF´s direktiv om att den inte är lämplig för köttindustrin och för Sveriges konsumenter.

– Djur med genetiska defekter hör inte hemma i Sverige. Vårt motstånd är lika starkt nu som tidigare. Vi förutsätter att svenska slakterier skärper sina rutiner så att de med full trovärdighet kan leva upp till det branschförbud som gäller mot att ta emot och slakta rasen. Så säger Lantbrukarnas Riksförbund, LRF, och Sveriges Nötköttsproducenter i ett gemensamt uttalande.

När EU i ett domstolsbeslut 1999 bestämde sig för att inte stoppa rasen, beslöt sig Sveriges bönder för att själva säga nej till rasen genom att anta en bred branschöverenskommelse. 95% av alla nötslaktare är med på den här bransch överenskommelsen. Det är de fem kvarvarande procenten som väcker oro.  

Sperma från Belgisk Blå kommer in till Sveriges köttindustrier och det avlas alltså på rasen i Sverige idag. I din hylla på ICA kan det lika gärna som vanligt nötkött ligga Belgisk Blå-kött. LRF verkar inte i EU och har inte kunnat påverka i frågan. Svenska parlamentariker vill alltså inte ens ta upp frågan i EU för att de vet att vi är ensamma som land med det här stoppet för Belgisk Blå.  

I EU är inte Sverige stora. Vi har egentligen ingenting att säga till om. Vi lägger oss platt framför andra större EU-länder och säger "varsågod och gör om oss, vi vill bli som ni". Vi har inte mycket att komma med mot större EU-länders ekonomier.

En ko av rasen Belgisk Blå kan inte kalva naturligt och har en dubbelbindning av muskelvävnaden som LRF menar är onaturlig. Bönderna måste alltså ge dessa djur antibiotika och förlösa dem med kejsarsnitt.
– Det svenska avelsarbetet har framgångsrikt kombinerat hög produktion med god djurhälsa och lätta kalvningar. Att då introducera Belgisk Blå i Sverige är att gå i rakt motsatt riktning, säger LRF i ett pressmedelande den 4:e maj i år.  

Redan för tio år sedan tog LRF tillsammans med djurskyddsorganisationer och köttindustrin tydligt avstånd från Belgisk Blå. I ett gemensamt uttalande konstaterade de att ”rasen är bärare av en defekt gen för dubbelmuskulatur som innebär såväl kalvningsproblem, svagare skelett som tillbakabildade väsentliga inre organ. Att rutinmässigt förlösa djur med kejsarsnitt är oetiskt, kräver antibiotika och innebär lidande för djuren. Att använda Belgisk Blå i korsningsavel är oacceptabelt eftersom defektgenen då införs i svensk djurhållning.” Detta ställningstagande är lika giltigt idag.

Enligt uppgifter i senaste numret av tidningen ATL, Lantbrukets affärstidning, har flera svenska slakterier sagt sig vara beredda att ta emot korsningar av rasen Belgisk Blå. Enligt Centrala Djurdatabasen, CDB föddes totalt 170 000 kött- och korsningskalvar i Sverige förra året.

I debatten på SVT 24 sades märkning av kött vara den absolut sista utvägen. Men om inte det här går att kontrollera, kan man inte begära en märkning av kött så att konsumenterna kan göra ett aktivt val?
– Jag har just talat med ledande företrädare i de två största slakterierna Scan AB och KLS. De har personligen försäkrat mig att de nu ser över sina inköpsrutiner så att detta inte ska kunna inträffa igen.  säger LRFs förbundsordförande Lars-Göran Pettersson.

jag visste det jag visste det jag visste det nu åker allt ner igen och jag mår piss fan fan fan fan

jag kan vara behövd annars finns det ingen mening och ingen som behöver mig jag behöver inte mig det är bara vissa ibland som håller kvar men jag  känenr mig fortfarande som ett visset löv på ett vinterträd som när som helst kommer stryka med och blandas med snö

det får gärna bli fult väder imorn också då skulle känslan av missöde vara fulländad. jag har inte träffat så många idag heller förutom min mamma och delar av min klass. jag gick till skolan och var där till tolv, sen åkte jag hem och drack te. ringde min bror och skulle träffa honom på järntorget men när jag kom dit ett bra tag senare hade han hunnit gå därifrån och jag kännde mig liten igen för att jag inte vågade gå dit med en gång det är jobbigt att sitta mitt på ett torg med människor från uteserveringar och bussar och vagnar som kollar på en från alla möjliga håll och kanter så jag låtsades som att det inte hade gått mer än fem minuter och gick omkring hemma och  var paranoid innan jag tog mod till mig att gå dit jag blev helt plötsligt fruktansvärt opeppad och ledsen men vägrade att känna det och ville inte gråta och skrika för det har varit så skönt att jag inte har varit ledsen på nästan en vecka jag gick ett varn runt slottskogen och pratade i telefonen och smsade som en galning med alla samtidigt för att inte börja tänka och dra iväg för långt bort tillslut ringde jag en som jag inte borde ha ringt det var så jävla dumt gjort

det känns fruktansvärt jobbigt att jag inte ens kan skriva här utan att du kanske läser men det valde jag såklart själv det känns på ett sätt säkrare att skriva på internet än på papper i och med att man är lite mer anonym här än vad jag skulle vara om någon hittar papper och block som jag skrivit i efter att mitt liv är slut på riktigt jag vill inte att det ska gå att ta på och det finns inga bevis för att det verkligen är jag som har skrivit det heller

eller jo det kanske det gör vid närmare eftertanke, hur som helst går det inte att komma undan exponeringen tydligen utan man får bara vänja sig

jag gjorde några bra saker som fick mig att må bättre träffade människor som jag gillar, men det berodde mest på att dom tog ledigt från jobb och skola och uppgifter för att vara ute med mig och ha picknick osv och med det dåliga vädret som otvivelaktigen kommer snart kommer det bli för tungt att vara ensam och konstig och ful och då hjälper det inte att du tycker att jag har fina ben eller en förmåga att skratta när jag mår dåligt 

jag får nog av allt och bli mer apatisk än jag varot tidigare och då finns två val hur man kan göra för att dra ut pluggen det är klart att det tredje också finns men jag har varken tid eller ork att bearbeta min barndom

dom senaste dagarna har det varit så otroligt fint väder jag blir jättepeppad och får vårkänslor och vill bara ut och träffa folk men jag blir så fruktansvärt rädd för nästa vecka och hur allt sakta kommer gå utför om jag inte verkligen fokuserar på mig själv och att må bra vilket inte händer så ofta hur gör man? jag vet inte vad som händer nu ialla fall, alla ansökningsblanketter och cvn och samtal och min psykolog som jag egentligen inte vill prata med mitt rum håller på att gro igen de enorma travarna disk som står och väntar på att jag ska ta tag i nåt det håller på att bli för mycket och det enda som har hållt mig kvar har varit det fina vädret och att jag har tvingat mig själv att träffa folk snart rasar det samman igen

idag pratade vi har inte setts sen september håller på att glömma hur du såg ut du bor på andra sidan jordklotet kan inte vara där även om jag vill och jag vill verkligen jag sa grattis på födelsedagen som var för ett tag sen du sa åh vad fint på ett sätt som man bara kan höra dig säga det på för mig är du fortfarande viktig dina dåliga sidor allt det fina och ditt tysta skratt du har saknat mig sa du och vi la på

båda låtsades som att vi skulle höras igen snart

det här är slutet och det jobbigaste är att vi aldrig hade varandra och allt gick åt helvette sen vet jag inte vad som händer jag ville bara veta att allt var okej att du inte hade dött eller mådde dåligt längtar bort härifrån och planerar att inte finnas här när du planerar att göra det

du kanske kanske kommer till sverige i agusti. samtidigt som jag så gärna vill så kommer jag inte att kunna se dig då heller för jag vet att jag kommer gå sönder när du åker. igen

två kvinnor runt 30 sätter sig på bussen

person 1: du vet anna hon är ju fotograf jag jag tänkte att hon kunde ta lite bilder på klassen som visar att här har vi gått en kul utbildning och här har vi lärt känna varandra även om det bara är en vit bakgrund. lite roligt sådär. roliga bilder. du vet..

person 2: mm..

person 1: sen tänkte jag att hon kunde ta lite bilder på mig och tomas. typ myspysbilder (usch!) vi har ju båda konstaterat att svartvitt är snyggast på kort. det blir ju mer inredning då..

person 2: ja men det låter ju bra..

båda försöker lite hetsigt komma på ett nytt samtalsämne

person 2: det är många barn i din familj va?

person 1: ja min mamma höll ju på att dö när malin föddes hon hade jättelång navelsträng dom har fortfarande kvar den på sjukhuset för den var så jävla gigantisk. och när min bror föddes vägde han 5.2 han var ganska stor. rekordstor tror jag. ja hon hade ju jättestor mage och hon hade precis varit med när min moster födde och hade fått åtta missfall..

person 2: ja och gunvald har ju skelettcancer. 

bussen stannar vid delsjömotet

busschauffören irriterad: var det någon som tryckte på stoppknappen?

skamsen kvinna längst bak i bussen: ja det var jag

busschauffören: skulle du av då?

kvinnan: nej jag skulle bara hålla i mg och så råkade jag trycka på knappen. förlåt

busschauffören: jaha för det har hänt vid ett flertal gånger idag att nån tryckt på knappen och jag började undra om det bara var jag eller om det vra nån som inte hann av eller om det var nån som bara ville busa det kanske var nåt frl på bussen tänkte jag.

pinsam tystnad

busschauffören: är det någon som vill åka med 611an till rävkanda? vinka i så fall.. ingen? nehepp.