inatt var jag så rädd att jag inte vågade lägga mig och blunda. jag hade stängt alla dörrarna och låtit bli att låsa ytterdörren. sofia hade gått hem och jag satt kvar i soffan 

jag satte mig vid mitt bord och försökte komma på någon som kanske var vaken som jag kunde ringa för att bli lungare. jag ringde mitt ex vilket jag inte borde gjort kanske i och med att klockan var väldigt mycket, honom borde jag inte ha ringt. sen la vi på och jag ångrade mig jättemycket och var inte alls lugnare. jag började skriva och lyssnade på musik sen hörde jag att mamma och johan kom hem och dom pratade i köket. jag blev trött och panikkänslorna började försvinna men jag tyckte det var lite konstigt att hon var hemma för hon skulle egentligen sovit i hans hus igår jag gick och la mig. jag vaknade av att mamma och johan fortfarande pratade i köket en regissör som behöver rigiassistent ringde jag tyckte det var pinsamt att han hörde att jag var nyvaken och hes han bara skrattade jag var nog ganska otrevlig. sen ringde mamma och jag undrade varför hon ringde men hon hade inte varit hemma sen igår. hon trodde att det var en ängel som hade lugnat mig det tror jag i och för sig inte men det var skönt att rösterna för en gångs skull inte skrämde mig

jag drömde inatt igen att jag åkte till japan. du var inte med i drömmen men jag fick ändå en känsla av att jag skulle hälsa på dig. nu vet jag inte vad som är verklighet (eller tanke) och dröm eller vad man ska säga men jag tänkte på dig och på den förra drömmen. det kanske betyder nåt att du aldrig är där även om jag åker till andra sidan jordklotet för att träffa dig.

jag har tänkt på hur svårt det är att komma ihåg vad jag gjort längre än ett år tillbaka. att jag inte kommer ihåg så mycket från när jag var liten kanske inte är så konstigt jag har vissa minnen men det går inte att sortera dem i år förän nån gång efter jag var 15. nu kan jag förknippa vissa saker med
vilket år i gymnasiet jag gick i, men knappt det heller. jag började där när jag var 14, vilketjag igentligen förknippar med någonting helt annat i och med att psykosen sträckt sig längre visste jag i och för sig inte vad som hände när det hände då heller, men jag kanske borde börja hålla mig till en blogg eller dagbok hädanefter så kan jag läsa i den och se vilka datum jag skrivit saker på. men från och med vintern mellan ettan och tvåan i gymnasiet eller vintern efter vet jag på ett ungefär vilka

klistermärkena vill bli uppklistrade men jag orkar inte. på torsdag ska jag sjunga idag ska jag flytta ifrån skolan på måndag ska jag söka till dômen och kanske träffa viktor på onsdag ska jag på några studentskivor

jag sprang igenom en skog och kom fram till ett stort hus jag sprang igenom
det med och sen sprang jag runt i hela stan tills jag fick syn på en fantastiskt tjock dam som hade en tishirt på sig med ett trych som det stod helmie på

hon är tillbaka i göteborg igen och som det hetsiga yrväder hon är stormar hon rätt in i min vardag vare sig hon eller jag vill det. det är svårt ibland när jag träffar henne. nu ses vi ju inte själva längre så jag planerar aldrig att träffa henne men när jag väl gör det blir det konstigt igen. jag kan inte sluta tänka på hur allt mellan oss har varit, det var väl inte direkt bra men vi hade kul och gjorde saker som jag inte kommer glömma det är annorlunda när jag jämför med hur allt är nu. och när vi träffar på varandra lite här och var blir det som att jag aldrig har kännt henne och allt blir väldigt stelt. vi har förändrats och är inte längre dom vi var då och bla bla bla och vi kan inte ha nåt annat än något relativt okomplicerat artigt och distanserat trots att vi tyckte om varandra jävligt mycket en gång i tiden låtsas vi som ingenting för att allt har svalnat. jag är rädd att samma sak ska hända med mina nuvarande komplicerade nära relationer som jag fortfarande finns kvar i. jag vet att jag aldrig kan släppa taget om människor som jag tycker mycket om men nånstans måste jag ju ha skydd mot dem och försöka skala av lite känslor och acceptera att relationer förändras med tiden, men jag vill verkligen inte inse det. i praktiken

det är sukt hur mycket jag orkar låtsas jag låtsas att jag är glad och mår bra att jag har ett intressant liv och är social. det håller inte vad fan gör jag för nytta egentligen vad gör jag som bidrar till någon slags förändring eller hjälp jag känner mig så jävla uttråkad och ensam även om jag har hur många som helst som jag kan kalla mina vänner men jag kan verkligen inte lita helt på någon. alla är så fina och bra men jag kan inte. och snälla ingen kan lite på mig heller. du kommer aldrig att försvinna. fan fan fan. det är lika bra att bara ge upp kampen om allt det ouppnåliga jag kommer aldrig att vara nöjd och glad över någonting alltid ska jag vara exeptionellt påfrestande och exalterad i separationsångest blyga bitterljuva kukskeva stackars lilla lilla psykfallsjulklappskassaklosstyghålssprickan i den perfekt omringade glasmallsbjälken på den vackra men farliga och bisarra skulptur av en sak som egentligen skulle bli en annan ett stort missvisande av livet som skulle kunna bli fint men lyssna inte om du bara blir ledsen av att lyssna om du ändå bara tycker att jag utgår från fel synpunkt i frågan på hur man ska se på världen och mänskligheten ett sätt som får dig att tänka negativt om du inte vill det så vet du att du kan sluta lyssna och börja tänka i dina egna små tankebubblor. det är så allt kommer sluta och jag kommer att döda fel person en liten liten oskyldig

jag funderar hetsigt och ihärdigt på att tatuera mig. jag har inte så mycket att förlora planerar inte att sitta inlåst i denna sjuka kropp i resten av mitt liv. jag tänker så här att jag istället för att dra ut på nånting kan försöka leva så mycket som möjligt i sommar och sen fara ut på nya äventyr. jag vill göra nånting på riktigt och om jag ska vara ärlig så känns det otroligt onödigt att ta så mycket plats och orsaka så mycket hemskheter för andra genom att bara leva som jag gör och stödja saker jag egentligen inte vill vara delaktig i. men det går inte att ta alla strider. bara genom att bo i sverige stödjer jag vapenindustrin, pengarna till alla mina medicin er går till att upprätthålla ett massivt djurförtryck inte mindre ett  rättfärdigande av det. jag behöver inte ta alla strider men jag kan ju i alla fall ta striden med mig själv

undrar vem som vinner

vi har inte setts på ett tag känns som att vi inte ses alls längre jag är lite rädd för vad du har läst, en gång ville du att jag skulle skriva ner adressen till min blogg. men jag har ju trots allt flera varför jag väljer att blotta mig på det här sättet vet jag inte men jag tycker att det är skönt attskriva av mig ibland. mycket kan avdramatiseras genom att skrivas ner och jag orkar faktiskt inte bry mig så mycket när det egentligen finns så mycket annat att grubbla över det är otroligt onödigt att leta efter nya saker allt är kaos och panikartat i mitt huvud men lite bra saker händer:

jag har fått jobb i hemtjänsten i sommar

i höst ska jag vara assistent för en skulptör som ska gjuta bronsskulpturer

jag har hittat ett fotolabb som jag kan vara i

jag har köpt en ny burk med tusch 

man kan nå mig på en mobiltelefon igen 

jag är första reserv på göteborgs konstskola, grafik

till våren om ett år ska jag jobba som kostymör

jag har hittat nya ekologiska tyger i en ny affär, omväxling 

högen med disk har halverats

jag kanske har hittat en lägenhet 

ingen panikattack på fyra dagar

jag sov en hel natt igår natt 

min ipod kommer om två veckor

fy fan jag är så jävla nervös. jag hatar att vara nervös, allt skakar och jag kallsvettas. jag ska på intervju idag och jag kan fortfarande inte prata, ser förjävlig ut och jag kommer inte hitta. jag måste alltså ringa nån och fråga om vägen så kommer alla på vagnen att höra hur sjuk min flertonade uforöst egentligen är ännu värre fråga nån på gatan om vägen dom börjar alltid skratta när dom märker att jag inte kan prata och då vill jag också skratta men det låter ingenting eller ibland får jag nån slags ton men det låter som en blandning av en trumpet och en tonårspojke i målbrottet. men dom kommer nog anställa mig. haha jag skulle också anställa en flicka med trasiga kläder, "skogsfrisyr" och målbrottsröst bara för att det hade vart kul